Arbetarlunch

När helgerna går åt till renovering vid stugan blir det lätt så att vi glömmer bort att äta. I söndags tog vi en promenad vid sjön för att titta till vad isen ställt till med. Jocke konstaterar att bryggan har blivit alldeles sned och förmodligen måste göras om en aning. Jag kastar kottar och njuter av naturen. Sparken på en annan brygga skvallrar om den hårda vintern och den ännu mer stenhårda isen, som nu är ett minne blott. Vi arbetar vidare och hungern gör sig påmind, ett par mackor med stekt ägg räddar situationen och vi kan jobba lite till…

Ormgrop

I dag åkte pappa Pohlman och jag på utflykt till Öby kulle, för att jag ville titta på ormarna. Där slingrar sig snokarna om varandra och trasslar in sig. Huggormarna ligger och lurar i det soltäckta gräset och rätt vad det är kommer en snok förbi. Jag är fascinerad och inte alls rädd. Jag är inte rädd för djur, åska ja, men annars är det inte mycket som skrämmer mig. Lättskrämd men inte livrädd. Vid ett vattendrag hade Vikning Line gått på grund och jag sjösatte henne igen. Det var en fantastisk morgon med solsken i blick, snokar runt fötterna och fågelkvitter i skyn.

Naturen du sköna

Jag är kär i naturen. Lika snabbt som snön överraskade oss i höstas, lika snabbt värmer nu solen var och varannan påsklovsledig unge. Nävern på björken bildar en tavla i vårsolen och ljungen agerar byggställning för spindlarna. Den lilla snigeln tar sig fram på gruset och tittar nyfiket upp mot skyn.

Våren har tagit mig med storm och idag tittade jag på ormarna vid Öby kulle…

Naturgodis och sommardäck…

Likt rabarberknopparna skjuts mot skyn, trafikeras gatorna med bilister som gömt sig under vinterns snötäckta månader.
De skjuter fram, sträcker på sig och försöker visa att de finns.
Kör om andra växter i landet och smyger förbi med de nya sommardäcken.
Det går sakta men det blir bra.
I landet hos rabarberknopparna blir det bra, det blir naturgodis för ögat.
I trafiken går det för sakta trots nya sommardäck och tvättade bilar.
Var kommer alla rabarber ifrån?

Shabby chic

Under helgens arbete i stugan kom mamma och pappa på besök. I uterummet har vi gjort liggande panel på väggarna och målat det vitt. Jocke kom och frågade mig om vi skulle låta springorna vara synliga mellan brädorna, ja tyckte jag, det ser lite charmigt ut. I samma sekund kommenterar pappa Pohlman utseendet med ett ord; shabby chic.

Haha, att han ens hade de orden i sitt ordförråd gav oss ett gott skratt. Men eftersom pappa är en samlare av rang och en flitig spion på Tradera så hade han mer än koll på det uttrycket, ”det är nytt skit som ser ut som gammalt, bara hittepå!”. Därmed utsåg Jocke och jag pappa Pohlmans kommentar till lördagens bästa. Mycket roligt.

Förutom den liggande panelen i uterummet har vi, nej, Jocke, målat golven inne vita. Men det var förra året. Om det nu är av intresse. Kanske jag ska bli en tipsare för fix och idéer, för stugan, hemmet och resten? Eller vänta, jag är ju redan lite av en innovatör och så länge det blir fint där jag bor så får ju ni andra så klart göra som ni vill.

Run Forrest, run!

Jag vet att jag är lite inkonsekvent nu eftersom jag tänker skriva om årets första löprunda utomhus. Men som sagt, det stundande bröllopet och känslan av att må så vansinnigt bra av motion gör att jag inte riktigt kan låta bli att dela med mig. Baciller och bakterier har dock hindrat mig från träning i några veckor men nu var det äntligen dags att slå på stort.

Jag tog med mig min goda vän Erika och satte fart i femkilometersspåret. Och det var jobbigt och tungt. Jag fick säga åt mig själv, kom igen nu, det här klarar du. Med Elles råd i bakhuvudet gick vi de första tio minuterna, vilket blir den första kilometern, sen sprang jag resten. Och gissa om det är härligt att springa i skogen när fåglarna kvittar och solen letar sig in mellan grenarna. Svar ja. Run Forrest, run!

Men vet ni, innan Elle lärde mig att tycka om att springa för motionens skull, så var min inställning att jag springer bara om jag blir jagad. Som tur är har jag aldrig blivit jagad och om jag mot förmodan skulle bli det, så kan jag i alla fall springa ganska fort nu.

Baconinlindad kycklingfilé med dijonsenap

Nyligen gjorde vi en av våra favoriträtter till middag, nämligen baconinlindad kycklingfilé med senap. Det med en smarrig sallad är väldigt gott. Och om du vill smaka så behöver du; kycklingfilé, bacon, dijonsenap, grädde och riven ost.

Avokadon var till salladen, och jag har sagt det förr men säger det igen, en perfekt mogen avokado, det är kärlek det!

Och såhär gör man, linda in kycklingfiléerna i bacon. Placera dem i en ugnssäker form och smeta på senap. Sen kan häller du på valfri mängd grädde, ganska mycket så att det blir sås till. Och sedan på med lagom mycket ost och in i ugnen på 225 grader i en si så där 30 min. Sen är det bara att smaska i sig och vara nöjd över att man kan laga så god mat.
Smaklig spis vetja!

Rosa valross

Och när jag gick där i rask takt med solen i ryggen, gick jag helt plötsligt förbi en rosa valross. Otippat, mycket otippat. Den var precis som jag, på väg från solens strålar, något skitig eftersom det förmodligen var ett tag sedan den såg vatten. Det var den minsta valrossen jag sett, och dessutom rosa. För säkerhet skull fick den följa med hem och ta ett bad i handfatet.

Och nej, jag har inte träffat på några andra riktiga valrossar heller, särskilt inte rosa. Men återigen, mitt tränade seende glädjer min tillvaro och jag ser inte rosa valrossar för att jag är full av fantasi, utan för att de faktiskt finns på riktigt, mitt på blanka dan!

Vilken härlig dag!

I dag är det sommar. 18 grader i skuggan och sommar i solen. Jag fick snabbt lägga ner mammas gamla skinnpaj i tygväskan när jag spankulerade upp på stan, för nu värmer strålarna som om sommaren redan vore här. Hur härligt som helst!

Jag vill inte gå in egentligen, men eftersom trädgården är ockuperad av hoppande barn så gör det inget om jag tar en paus i skuggan och delar med mig av dagens goda. Jag har både ätit lunch ute i det vackra vädret och kostat på mig en glass. I själva verket så borde allt som har med socker att göra inte längre passera genom min kropp, men vad gör väl det om hundra år?

Jag ska ju som bekant gifta mig, och tycka vad man vill om att träna inför sitt bröllop, men om det är någon gång som jag vill vara ”håll käften snygg” så är det väl då. Därför ska jag ut och springa snart, dels för att jag ska ladda inför vårruset med en kompis, men också för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kan. Vårruset är väl i och för sig inget att skryta med, 5 km trängandes med en massa damer på stadens gator, men vad tusan, kör bara kör!

Jag är uppfylld av solenergi och berusad av att det är påsk!
So long sunshine!

Inbrott, utbrott, avbrott

Studsmattorna är framtagna, barnen hoppar så att det gnisslar i konstruktionen.
Det är 14 grader varmt och sädesärlan och hans kompisar flyger förbi, kvittar och leker i luften.
Citronfjäril, påfågelöga och surrande humlor.
En törstig katt som dricker ur handfatet som om hon vore en buffel.
Långklänning, färgglada Converse och solglasögon.
Inbrott, utbrott, avbrott.
Nu börjar jag om med solenergi och flygande kvast.
Efter den här veckan kan ingen knäcka mig, jag är stark som Lotta.
Lotta på bråkmakargatan, för jag kan själv!