Anglais

När vi ändå tog en tur till Stockholm för att se Robyn passade vi på att ta en dag ledigt och bo på hotell. Vi checkade in på stilmedvetna Scandic Anglais på Stureplan. Avnjöt en smarrig frukost för att sedan ta en repa på stan. Flanera lite och äta glass i solen. Första glassen ute för i år fick bli en piggelin, främst för att min hals återigen består av sandpapper och tjockisar.  Men en kram med varma Margareta Krook och en lunch med min älskade lillebror så blev dagen alldeles ypperligt bra.

 

 

Robyn

Den här donnan alltså. Svårt att bara sittdansa till hennes konsert. Vi hade visserligen alldeles utmärkt bra sittplatser på en loge. Men mot konsertens slut hade jag så mycket dans i benen att jag inte kunde sitta still längre. Jag blir alldeles full av glädje och rytm. Vet inte vad det är som gör att hon är så bra, varför jag har henne som idol. Men hennes texter och hennes energi berör mig och jag älskar starka kvinnor som brinner för sin grej och som gör det så jävla bra att man bara måste gilla det. Jag gillar henne till och med när hon äter en banan på scen.

Det här var tredje gången jag såg henne och det är lika bra varje gång, hon är en av mina idoler och jag älskar att få ta del av hennes energistarka dans och fartfyllda låtar live. Förhoppningsvis ses vi på Way out west i augusti. Till dess får det bli spotify, minnen, hennes hemsida och Hanna Fahls recension som beskriver konserten så bra, så bra.

 

 

Sittdans på Cirkus

I julklapp fick jag en biljett till Robyns bejublande konsert på Cirkus i Stockholm. I tisdags var Jocke och jag där och sittdansade. Vi kom dit tidigt för säkerhetskull. Ibland börjar ju den ”stora” artisten spela på en gång och ibland är det förband. I tisdags var det två förband, Rebecca & Fiona och Those dancing days. Dessutom två som föll mig i smaken, eller baken kanske jag ska säga, för sådan sittdans som jag utövade till Rebecca & Fiona har sällan skådats. För ett ögonblick tänkte jag att det var läge att besöka Sensation White ännu en gång. Men nej. Det här var bra nog.

Tjejerna i Those dancing days fick mig att svänga på överkroppen på ett annat sätt, men så skön röst sångerskan har. Och för att inte tala om snabbheten i trummisens kropp. Jösses vad hon trummade på. Bra jobbat tjejer och mycket bra uppvärmning för Robyn.

Har ni varken hört Rebecca & Fiona eller Those dancing days, så tycker jag att det är på sin plats. Vitt skilda men ack så bra.

(Det är meningen att bilderna ska vara sådär, i alla fall den översta, den nedersta blev inte bättre än så).

 

Koboltblå

Jag fick en skål av mamma och pappa till min samling. En koboltblå. Tjusig som bara den. Fast skulle jag välja en färg av alla i min samling så kan jag inte bestämma vilken som är finast. Jag har ingen favoritfärg. Jag gillar alla färger, alla regnbågens färger.

Men nu ser hyllan full ut. Fast skulle Kjell Engmans dam i rött stå någon annanstans så skulle ju faktiskt en skål till få plats. Men sen är samlingen komplett. Tror jag. I och för sig så syns skålen längst upp till vänster knappt, fast den finns. Nåväl. Kanske att de kommer till användning på bröllopet, det skulle vara fint. Frågan är vad som skulle ligga i då, förslag?

Och idag är rosa/olivskålen nästan orange. Tänk att jag kan fascineras av formpressat glas i alla dess färger, och särskilt den som byter färg beroende på ljus. Spännande. Hur som helst så säger jag tack mamma och pappa för bidraget.

 

 

Grattis Ingvar!

På onsdag fyller Ingvar Kamprad 85 år. Jag säger grattis och sjunger för honom. Trumvirvel och fanfar. Men vet ni, att Ingvar har fått en tavla av mig en gång. Jag träffade honom när jag var med och öppnade IKEA i Haparanda. Jag vet inte om jag har berättat det här redan, men då får det vara så.

Jag hade med mig en liten tavla med äpplen på, som jag givetvis hade målat själv. På ena äpplet satt en klisterlapp som det stod IKEA på, ni ser ju själva även om det är dålig bildkvalité. Jag tänkte att jag skulle ge den till restaurangchefen som tack för att jag fick komma och arbeta under öppningen. Men så tänkte jag, kommer Ingvar då ska jag för tusan ge honom tavlan. Och så fick det bli. När han fick tavlan så sa han, men Eva, vad ska jag med den här till? Ja, du får göra vad du vill med den, sa jag.

Men sen när jag kom hem igen och skulle arbeta på IKEA här hemma så hade jag fått ett kort i mitt postfack. Och gissa vem det var ifrån? Mycket riktigt, ett handskrivet kort av Ingvar Kamprad. Han hade skickat ett tackkort till mig. Vilken grej!

I kortet stod det följande:

Kära Eva!
Om du visste hur glad jag blev över din fina present – den har redan intagit en hedersplats i mitt arbetsrum.
Hjärtligt tack och stor kram
Ingvar Kamprad

Så nu funderar jag på att skriva ett grattiskort till honom, det vore sannerligen på sin plats, får vi se om han kommer ihåg mig. Fortsättning följer…

 

 

Ge med hjärtat

Alldeles nyss på TV4:s lokala nyhetssändning så var det ett reportage om Blodbussen och då hade kameramannen eller kvinnan bestämt sig för att filma min tavla. Jag tackar för den gratisreklamen och hoppas att alla blodgivare på bussen uppskattar min tavla. För er som inte sett den så finns den under fliken ”företagsuppdrag”, samt på inslaget på TV4 play, tryck här för att se det, och ge blod eller plasma om du kan.

 

 

Socker pocker…

… salt palt. Jag skulle skriva plats. Det blev palts. Palt är en yngling, gosse, pajsare, grabb. Palts är ynglingens, gossens, pajsarens eller grabbens. Palt kan även vara en maträtt gjord på potatis. Ord och åter ord. Jag ska skriva en bok. Det har jag sagt förr. Men det ska jag. I mitt huvud har jag skrivit flera böcker. Frågan är vilken som kommer först, den om socker pcoker eller salt palt…?

 

Mustaschkampen

Håll i er, nu ska jag avslöja mitt bästa partytrick!
LÖSMUSTASCH. Vilken succé!

Igår när jag kom till Skövde avslöjade Lucy Luke att bandet Mustasch spelade där och att deras officiella efterfest var på det stället där vi skulle slå klackarna i taket. Därför tyckte vi att en inofficiell mustaschförfest vore på sin plats. Vi var inte på konserten och jag har ingen koll alls på deras musik. Men jag tror jag förstår tjusningen med en mustasch nu.

Såhär var det. Lösmustasch på. Bara att klistra fast som ett klistermärke. Inga konstigheter. Min överläpp var uppenbarligen väldigt mottaglig för en lösmustasch för rackarns i min lilla låda vad den satt. Var som att dra bort ett plåster sen. Aj.

Nåväl. Lucy och jag beslutade oss för att ha på oss dessa hela kvällen. Om det var ett bra val, det var det bästa partytricket jag någonsin varit med om. Alltså ett mycket bra val.

Jag säger såhär, är du singeltjej och behöver bekräftelse och kanske något mer, ta på dig en lösmustasch. Både killar och tjejer kom fram och tyckte att vi var så tjusiga, ”hon där borta med mustaschen, hon är het”. Joråsåatt.

Den kliade en aning och det blev lite jobbigt när jag fick Coca Cola i mustaschen på McDonalds, då den för första gången trillade av (inte så konstigt med tanke på att klockan var framvriden till kl 03…ungefär), men denvara bara att klistra fast igen. Lätt som en plätt. Idag skvallrar den rodnade överläppen om en utekväll utöver det vanliga och ett konstaterande att en lösmustasch banne mig är det bästa för en lyckad afton. Särskilt på ett uteställe där Mustasch har sin officiella efterfest.

 

 

Tågtripp

Jag tog en tripp till Skövde igår för att hälsa på en av mina bästa vänner och numera min syster i mustasch, Lucy Luke (återkommer om vår mustaschkamp i nästa inlägg).

Senast jag åkte tåg var nog när jag pluggade till textillärare. Då fick jag härda ut på X2000 till Malmö, det gick oftast sådär eftersom jag är lite av en synonym för åksjuka. Men helgens tågtripp var med regionaltåg som inte stör mitt balanssinne. Och då är det skönt att åka tåg.

Det jag dock hade glömt bort är att det kan förekomma vissa komplikationer när man, dvs. jag som resenär försöker stiga av tåget. Då är det nämligen som så, att de som ska gå på tåget ska göra det innan jag har klivit av. Vad är grejen med det? Och hur svårt är det att bara stiga lite åt sidan och vänta på att vi som vill gå av, har gjort det?

Som tur var kom jag av där jag skulle och är åter hemma i Örebronx, med ett skvaller på överläppen som säger att här har det suttit en mustasch…

 

 

Jag kan, jag vill, jag ska…

Med kunskapen i ryggen och blicken framåt tar jag kliv mot nya utmaningar. Vill lära mig mer och låta nyfikenheten ta mig till nya breddgrader.

Jag kan, jag vill och jag ska, visa er som inte redan vet att jag är en fena på det här som min hemsida fylls av, kreativitet, finurligt och färgglatt. Ni ska få bli varse innebörden av färgglatt och finurligt. För när påskäggen är uppätna börjar ett nytt kapitel i Deermountain Designs knappa historia. Och det känns som ett avstamp för framtiden. Som Ingvar Kamprad sa, underbara framtid, det mesta är ännu ogjort!

Och hade jag fått plats i garderoben och Wilma hade tagit kort på mig, då hade vi gjort det.

 

 
1 av 812345»»