Solkatten

Wilma är en solkatt som sträcker ut sig i solen och kisar mot strålarna. Jag vill också vara en solkatt och sträcka ut mig i strålarna, insupa solenergi och rulla mig på mattan…

 

Dagens fink

Jag trodde att jag skulle göra ett knasigt porträtt om dagen nu när jag kom på att jag borde teckna mer. Men istället har det blivit minst en fågel om dagen. Idag blev det en Rosenfink och en presentation av Ärlan Ove, jag undrar hur jag ska få ihop en berättelse om fåglarna. En vuxensaga om Ölhaken, Fyllekajan och Ärlan Ove låter ju väldigt roligt.  Fyllekajan har jag dock inte ritat än. Annars kanske namnen på mina fåglar är för omoraliska för att få bo i en barnbok, men då kanske jag kan skriva namnen på latin…?

 

Frysfint…

 

Färgat rutmos

Idag tog jag på mig mina rutigaste leggings och promenerade i snöstormen till jobbet. Jag börjar VERKLIGEN ogilla snö. Nästan hata. Förmodligen är jag inte ensam om det. Men när jag skulle gå hem från jobbet visade vinterlandskapet sig från sin bästa sida. Och det är klart att jag tycker att det är vackert. Men jag har sett tillräckligt av den vita vackra snön nu, och jag är trött på långkallingar, snowjoggers och bitande ishavsvindar…

Även om det bara är februari och vädermässigt långt kvar till vår och sommar, så vill jag, med risk för att bli tjatig, ha vår nu och sluta sova med mössa. Okej, jag sover oftast inte med mössa, men ibland vill jag inte ta av mig den för då blir huvudet som en skorsten och all värme försvinner ut. Så för min del får gärna tulpanerna lysa upp tillvaron likt mitt färgade rutmos på benen och den nya toaletten på järntorget. Vi skulle tillsammans bli en härlig färgkompott.

 

Bara Vara

Att fika på Bara Vara är lyx för mig. Deras mackor är så vansinnigt goda och trots att jag påstår att jag inte dricker kaffe, så har Matteus fått mig att dricka något slags kaffe. Enligt Eremo är det inte kaffe, men för mig som då inte dricker kaffe är det i alla fall så pass mycket koffein i den där härliga drycken att jag blir alldeles sprallig och glad. Och det smakar ju knappt kaffe så jag förstår Eremo, men det smakar ljuvligt. Och idag gick vi på stan i snöyran så då slog vi till på varsin ”kaffe”. Eller ”kaffe” för mig och KAFFE för Eremo, i tjusiga rosa pappmuggar.

I lördags åt Jocke och jag dessutom frukost där.  Skulle det vara så att du är i Örebro och blir akut sugen på en macka så rekommenderar jag varmt, i dubbel bemärkelse, Bara Varas varma macka med avokado och parmesan. Rackarns i min lilla låda vad god den är!

 

Ärlan Ove

Pappa Pohlman och tillika ornitolog Ove blev väldigt glad över att jag tänker lära mig teckna fåglar. Efter att han hade läst mitt inlägg plockade han raskt fram några av sina fågelböcker ur sin samling. Det som är bra med en pappa som är samlare är att det finns allt och lite till. Om han dessutom kan bli av med lite varje gång jag är där tycker han att det är ännu bättre.  Så idag har jag fått en bunt med fågelböcker så att jag kan skåda dessa flygande arter utan att behöva ta fram kikaren och invänta vårtecken vid fågelbordet. Om jag nu hade haft ett fågelbord, alltså.

Ornitolog Ove har givetvis flera favoritfåglar men an av dem är sädesärlan. Jag tror att det har att göra med att den svartvita rackaren kommer och viftar med sin stjärt ungefär samtidigt som pappa fyller år.  Och när pappa fyller år är det vår, så vi kan säga att Oves födelsedag och ärlans ankomst till Sverige är två säkra vårtecken. Därför har jag idag gjort en sädesärla tillägnad Ove. Ärlan Ove.

 

Himmelsblå mes, lantliga svalor, eldröd herre och ölhake…

Jag har snöat in på fåglar. Jag vill teckna fåglar och jag vill helst bli bra på att teckna fåglar. Kanske att det kan ha något att göra med önskade vårtecken, för tänk när svalorna är här, fast då har det redan varit vår och då är det banne mig sommar.

Idag började jag min träning. På att teckna fåglar alltså. Jag hittade dock ingen bok med helvita blad, men den här fina boken kom jag på att jag kunde använda, den har jag fått av min bror. Så nu ska ”The Metropolitan museum of art”-anteckningsbok fyllas med teckningar signerade EH. Flott. En prick fr varje fågel kanske?

Tuschteckningar is the shit, blyerts är inget för mig, jag vill inte kunna sudda och ångra mig, jag vill att det ska bli som det blir. Jag tycker att det bli roligast så. Sen är det ju si som så att om jag nu ska försöka blir en fena på att teckna fåglar är det lite bra om jag inte har suddat ut de första utan att de stolt får kvittra inledningsvis i min tjusiga bok. Det blev t.ex. en tokig rödhake med för kort stjärt och ölmage, undra hur hans fågelsång låter..? Färgen på den udda skaran av fåglar  är från akvarellpennor, hur fiffigt är inte det? Som att rita med en vanlig färgpenna, fast sen kan man dra över lite vatten och vips ser det ut som om det är akvarell.

 

Eva på linjen

Jag googlade på ”linjeteckning” inför en lektionsuppgift till bilden och kom in på den här bloggen. Som hon tecknar. Och som jag undrar varför jag inte tecknar mer. Så nu har jag tagit fram en bok med vita blad och ska minsann börja teckna.

Men inför lektionen gjorde jag tre självporträtt, ni vet de där man inte får titta på papperet och inte lyfta pennan. Fast det är bara första bilden här som är enligt den modellen (och halva på plankan), den andra fuskade jag på och tittade på papperet och lyfte pennan. Den tredje bilden gjorde en student av mig. Och den fjärde bilden tänkte jag arbeta vidare med, för de blir ju inte särskilt likt…

Men så roligt det är. För ett ögonblick tänkte jag ju att jag skulle göra ett självporträtt om dagen, som Eva på linjen. En svart tuschlinje som bildar en bestämd fröken, sned konstnär eller skev filur. Det kanske är det jag ska förgylla de vita bladen med. Egoistiska linjer…?

 

Maribowl i alla dess färger

Jag är som ni vet väldigt förtjust i Iittalas Marimekko skålar. Maribowl. Och nu är det som om jag har fått dille på att göra som en färgcirkel i köket med dessa vackra skålar. Kruxet är bara var de ska få sin värdiga plats för att just bli färgklicken i köket. Just nu är skaran av den stora modellen inte särskilt färgglad, men tack vare presentkort sen inflyttningsfesten så har jag utökat samlingen med en gul och väntar ivrigt på en lila. Visserligen är de skålar jag har i allra högsta grad fina, men grejen är den att de är de små rackarna som förgyller samlingen med sin kulör. Och nu har jag bestämt mig för att de är de stora som ska tillhöra samlingen. Fast de små är ju också tjusiga förstås. Men tänk att få duka upp till middag och använda dessa fina skålar…

Jag tänker att en Stringhylla skulle passa perfekt, en så kallad pockethylla, i svart. Likt bilden i längst i mitten av mitt montage, som jag hittade på Hildur Blads blogg. Vad tror ni om det, istället för klockan som ändå aldrig går rätt, och så får Helen Billgrens ikeatavla en annan plats i fortet? Jag tror att det skulle bli flott.  Vi får se vad presentkorten räcker till. Men nu när jag anser mig frisk och när våren som sagt lurar runt hörnet, blir min förmåga till omorganisation av hemmet och pryttlar allt starkare. Och fantisera om skålar, hyllor och färg är ju i alla fall gratis även om det bara mildrar mitt behov till förändring en gnutta.

 

Eva om träningen

(Bild från google förstås…)

På tal om träning och sånt. Likt Anna Ileby tänkte jag att min blogg skulle vara fri från träningssnack, för hur det än är så känns det bara som att det skrivs för att man vill ha bekräftelse, och det må så vara, men för min del är jag nöjd om jag själv märker en förändring. Jag är nog lite kluven i den frågan, för det är klart att bekräftelse är gött mos så att säga, men å andra sidan, tränar jag ju för mig själv för att jag ska må bättre och känna mig snygg, så vem bryr sig om hur många armhävningar eller situps jag har gjort…? Ingen. Men ser ni skillnad tar jag mer än gärna emot en komplimang. Haha.

Men på gymmet, där är det liksom ok att dra upp tröjan, klappa sig lite på magen och titta sig i spegeln när man har kört si och så många situps, är inte det lite konstigt? Jag drar inte upp tröjan på gymmet och klappar mig på magen.  Jag går heller inte dit i mina minsta shorts och låter halva rumpan vara utanför. Ja, det var väl ett väldans klagande, kalla det vad ni vill, men jag är sannerligen inte avis på tjejen med rumpan utanför shortsen, jag undrar mest bara hur hon tänker…?

Men jag är imponerad av de som har tjusiga muskler och ihållighet som maratonlöpare. Och jag hör till dem som gärna säger att ”rackarns vilken snygg kropp du har”, sen kanske det kan vara känsligt för att vi som sagt bor i Sverige, och här säger man helst inte sådant till främmande människor av samma kön… Oavsett kön så är komplimanger, som du säkert vet, ett sällsynt inslag i vardagen, särskilt från personer som du inte känner.

Men tänk så mycket lättare det skulle vara om vi peppade varandra (och då inte bara på gymmet) istället för att titta snett? (jag har dock lite svårt att se det positiva i för små shorts, så där fortsätter jag att titta lite snett). Och så glad man blir av att få en komplimang eller att få ge en för att få vara med om reaktionen, som sagt jag är lite kluven gällande bekräftelse eller ej… Men om jag fick dela med mig av mitt träningspepp istället för att nästan skämmas över mina avokadomackor kanske lunchrasten för min del skulle kännas lite mer avslappnad…