The Stig

Den här veckan har ateljén varit en smyckesverkstad. Och för det ovana ögat såg det nog mest ut som att jag lekte med lego. Det gjorde jag i och för sig lite grann. Men mest producerade jag figurer för utsmyckning av kroppen. Jag har fått ett nytt favorithalsband. The Stig. Jag använder väldigt sällan halsband, men nu när jag har kommit på den briljanta idén att göra smycken av lego så använder jag gärna halsband. Och särkslit när jag jobbar i skolan. Och The Stig är ju en underlig karaktär i mitt bästa tv-program, Top Gear. Har ni inte sett det så är även det ett måste, först skänka pengar till barnen och sen titta på Top Gear, om du nu gillar bilar förstås. Och när jag sitter här med mina minsta tänger och pratar med figurerna så funderar jag på om jag också kan göra en tokig legofilm, vad tror ni?

[youtube width=”540″ height=”244″]http://www.youtube.com/watch?v=5go9R51zF-8[/youtube]

Stolt fröken

Innan julbordet på Conventum stod jag som sagt ute i kylan men en av mina bildklasser. En åk 5. Vi skulle sälja korv med bröd och glögg och pepparkakor. Och hade vi varit lite mer förberedda så skulle eleverna t.ex. ha bakat bröd och kakor och även sålt det. Men nu blev det bara det förstnämnda och det var mest eleverna som köpte till sig själva, för att de var så hungriga. På två och en halv timme fick de i alla fall ihop lite mer än 400 kr, en rackarns massa frusna tår och mins lika många frusna fingrar. De tyckte att 400 kr var bra och de började som sagt fantisera om en resa till Gröna Lund. Jag insåg ju givetvis att det blir omöjligt på den summan för 23 elever.

Som bekant är det musikhjälpen på radio nu, där de samlar in pengar för att stoppa handeln med barn. Och jag har blivit väldigt berörd av deras berättelser och själv skänkt pengar. Så sen i tisdags har jag funderat på hur jag skulle få eleverna att vilja skänka sina pengar till musikhjälpen. Och idag när vi hade sista bildlektionen innan jullovet bjöd jag inte bara på julmust och pepparkakor utan fick även bjuda på min övertalningsförmåga för att skulle skänka sina 400 kr. Det var inte svårt att övertala dem. Jag blev så stolt när de ville ge bort sina pengar och jag hade önskat att de på radion skulle ringa upp oss så att en elev hade fått berätta om det lilla vi ändå gav. De ville höra Sean Banan med ett gott nytt jul, kan ju vara orsaken till att de inte ringde upp oss. Men lika glad är jag för det och en mycket stolt fröken. Och har ni inte skänkt pengar så tycker jag att ni ska göra det nu. Här.

Eva recenserar årets första julbord

I tisdags var det julfest för en rackarns massa pedagoger i Örebro kommun. Festen var på Conventum arena, för er som inte vet hur den är, kan vi säga att vi åt i en stor idrottshall och tillika lagerlokal. Så hade vi istället spelat innebandyturnering eller liknande så hade vi nog inte frusit så mycket, eftersom det här med dans inte roade särskilt många. Hur som helst, så var det en annorlunda upplevelse. Det var någon slags kommunpolitiker som försökte hålla ett vitsigt tal som inte ens göteborgare hade skrattat åt. Det var pinsamt och jag önskar att han i fortsättningen anlitar en talskrivare om han nu tycker att det här med att hålla tal är en viktig del för att upprätthålla sin pondus.

Det bästa med den här tillställningen var först och främst att jag träffade Emma, en av mina följeslagare genom lärarutbildningen och det bästa luciatågets lucia. Sen på andra plats kom maten. Jösses vilket julbord, för att inte tala om dessertbordet. Mumsfillibabba. I och för sig kan vi nog säga att teckenspråkstolkarna och desserterna kom på delad andra plats. För ni förstår att det var en show också, och när Janssons Frestelser sjöng sin snabbaste låt, då rackarns i min lilla låda hade tolken fullt upp. Det hade räckt som show, en grymt snabb teckenspråkstolk. Så. Inga konstigheter och inga torra tal.

Trots att jag efter det välsmakade julbordet inte precis känner mig som en stolt lärare i Örebro kommun så tackar jag det vänligaste för den fantastiska maten, det trevliga sällskapet och servicepersonalens goda arbete. Men om jag ska delta på liknande tillställningar där det utlovas tal av politiker så tycker jag att de får vässa sig lite, kamma till frisyren och inse vilka otroliga pedagoger de arbetar med, som förmodligen skulle kunna hålla tal hundra gånger bättre än det vi fick höra. Se så. Det är inte bara rektorerna som förtjänar en tomteluva och ett torrt scenframträdande.

Lucka 17 – Victory/Fuck off

Det här är två skulpturer som jag gjorde under utbildningen till bildlärare, jag kommer dock inte ihåg i vilket sammanhang. Jo, det har något att göra med ”en dag i korven”. Förut arbetade jag som sagt på helgerna i korven på IKEA och oftast var det en seger och mer sällan var det fuck off. En seger för att vi var så sjukt snabba på att langa korv och mindre bra för att vissa gäster inte riktigt var samarbetsvilliga. Hur som helst så är det som ni ser diskhandskar, och i handskarna är det gips. Jag hällde i gipset i handskarna och hängde dem upp och ner på en torklina och formade fingrarna med hjälp av silvertejp. Så vet det med det, dagens lucka, 95 % victory och 5 % fuck off. Kanske.

Lucka 16 – Björkäng

Den här skulpturen blev till när jag studerade keramik på Kuben. Jag blev aldrig riktigt någon drejare som producerade koppar på löpande band. Mitt tålamod satte stopp för det, och det kanske var lika bra det. Men jag lyckades få ihop en rackarns massa små ”blommor”. Dessa blommor är drejade och brända i olika tekniker. Till avslutningsutställningen så hade jag gjort den här, en tjusig skål och en tekanna. Men den tjusiga skålen och tekannan fick minsann inte visas upp i Grythyttans lokaler. Så det resulterade i att jag hade med den här skulpturen som jag döpte till ”Björkäng”, och så fick jag ha med en tavla i ett hörn. De flesta andra i klassen hade med x anal drejade koppar med välarbetade öron. Jaja.

Jag var stolt över min skulptur och trots att läraren frågade mig i mitten av studieåret om jag verkligen skulle gå där (eftersom jag inte kunde vissa upp några jävla koppar…) så var jag fast besluten att lära mig det där med drejning och keramik. Som tur var kom bästa Gösta Grähs till min räddning. Och när det som sagt vankades utställning i Grythyttan, tog jag Björkängen under armen och var en stolt konstnär. Och ännu stoltare skulle jag bli. För i recensionen som publicerades på min födelsedag var bland annat min skulptur omnämnd. Ha. Där ser ni att jag visst skulle gå där.

Nu står Björkängen i arbetsrummet, i fönstret här bredvid mig och jag längtar till när jag kommer bli omnämnd för min konst i NA igen…inte om utan när.

Lucka 15 – Me, myself and I

Dessa självporträtt gjorde jag under utbildningen till textillärare. Jag har för mig att temat var kontraster och jag vet att vi fick använda vilken teknik vi ville. Jag valde att sy självporträtt och när jag redovisade mitt arbete betonade jag vikten av hur vi bemöter och ser på människor. Att vi oftast tror att vi kan bestämma hur en person mår beroende på dess utseende.

Porträttet i mitten är från ett fotografi när jag precis hade ramlat, samma ”ramling” som jag kort beskrev i inlägget om lucia. Och efter mitt olycksfall var jag inte särkilt vacker, ena sidan av ansiktet var mer eller mindre igentejpat. Förmodligen trodde de som inte visste att jag hade ramlat att jag hade blivit misshandlad, men så var det inte, det var mitt eget fel.

Men det jag vill komma till är att när jag såg som mest vanställd ut så var jag precis som vanligt, jag var glad. Men det var svårt att visa det med en tejp över läppen och blåmärken i hela ansiktet. Klart att jag hade lite ont, men jag var och är lycklig och det ger mig en tankeställare till hur vi bemöter människor. Det är kanske inte alltid så illa som det ser ut, eller så är det värre, men oberoende av vilket så tycker jag att vi ska bemöta varandra som vi själva vill bli bemötta. Så med den klassikern och ett ärr på överläppen önskar jag er en skön 15:e december i kylan.

P.S Textilporträtten går alldels utmärkt bra att beställa för 1500 kr och då är de inramade och klara. Storleken på porträttet är A4 och ramen är som alltid en RIBBA från IKEA. Givetvis egna portätt, dessa godbitar bor ju där jag bor. D.S

På tal om banan

Mitt bästa pålägg är banan och kaviar. Det är så gott så ni kan nog inte förstå. Nää, tänker ni nu, det kan vi verkligen inte. Men prova. Jag rekommenderar det. På vilket bröd som helst. Jag kommer inte ihåg riktigt hur det började men mamma och pappa säger att eftersom de är så gamla, så fanns det inget godis på den tiden så därför tog de kaviar och banan, både sött och salt på samma gång. Och sen kan vi säga att lillebror och jag blev uppfödda på banan och kaviarmackor. Mumsfilliba!
Och för några veckor sen så fanns de här fina kaviartuberna i affären.

IXUS + Eva = Drulle

I går var det si som så att min vattenflaska inte var stängd ordentligt i väskan. Vilket som ni förstår, resulterade i att det blev blött i spridda skurar. I ena hörnet var det dock en smärre vattenpöl och i den pölen låg min älskade kamera. Inte bra. Jag öppnade luckan där minneskortet och batteriet sitter och insåg att det var vatten där. Lät en och annan droppe rinna ur innan jag torkade kameran under en handtork. Sen satte jag i minneskortet och batteriet och insåg att den var paj. Kaputt. Broken. Först såg det ut som att den skulle fungera men några sekunder senare var allting grått, gråzonen hade invaderat min kamera. För att göra en kontroll tog jag ändå ett kort. Även det blev grått. Förtvivlad. Insåg att det var dags att köpa en ny kamera och berättade den dåliga nyheten för mamma Ulla och pappa Pohlman.

Ringde givetvis och hörde mig för hos försäkringsbolaget ang. min drulleförsäkring, men eftersom kameran har några år på nacken, så att säga, så var det inte lönsamt. Och som på ett brev på posten var det en lämplig annons i tidningen idag om en likadan kamera fast en nyare modell, för samma pris som självrisken. Jo jag tackar ja. Pappa Pohlman fick en order om att göra ett inköp, han lyckades och när jag kom hem fanns en alldeles ny kamera här. Tusen tack för den förtidiga julklappen.

Och vad händer när jag sätter i minneskortet och batteriet i den gamla? Den går igång som om ingenting hade hänt. Så nu kan vi säga att jag har en ”drullekamera” och en finkamera. Och vad den heter. Canon IXUS förstås. Och nu ska jag iväg och äta julbord med jobbet och dokumentera med min ”drullekamera”.

Lucka 14 – God Jul stilleben

Efter en eftermiddag i kylan med en av mina bildklasser så passar den här julbilden bra som dagens lucka. Det är en liten tavla i akryl, 12 x 12 cm. Ett stilleben som ni ser. Jag kommer dock inte ihåg vem som äger den numera, men en gissning är att jag gav tavlan till min bildlärare på universitetet.

Anledningen till att jag har stått ute i kylan är att jag ställde upp för en av mina bildklasser som skulle få sälja korv och glögg till förbipasserande isbitar. Det gick sådär. Vi frös hela högen om fötter och händer. Eleverna lyckades få in några hundra och ser nu fram emot en resa till Gröna Lund. Joråsåatt. Om jag fick bestämma skulle dessa dundringar skänkas till Musikhjälpen. Men det var inte så populärt. Ska försöka övertala dem. Hur som helst, så tyckte jag att en ”god jul frukt” passade bra som lucka nr 14.

Det bästa luciatåget

För 3 år sedan så hade Elle, Emma och jag luciatåg. De tre E:na fick för sig att lussa. Helt galet, men sanslöst kul. Vi övade på sånger och bestämde vem som skulle vara vad. Emma fick bli lucia för att hon hade så långt fint ljust hår. Elle var en klockren tärna och jag fick bli tomtemor. Från början skulle vi lussa för Vanheden och hans kompanjon i källaren där jag bodde på Öster. I grottan. Men Vanheden blev sjuk och grottan var stängd för lussefirande. För att ändå få till ett gigg packade vi in tåget och den turkosa ukulelen i bilen och begav oss till NCCs baracker vid Marieberg Galleria. Innan avfarten på motorvägen så blev jag bajsnödigt nervös, men det var bara att gilla läget, putta fram lucian i dörrhålet och sjunga. Jag kommer inte ihåg hur många låtar vi sjöng, men det var väldigt roligt att vi gjorde det. Och säkert konstigt för byggarna, att det helt plötsligt kom ett luciatåg bestående av tre hyfsat vuxna damer, inga lågstadielever där inte.  Så jag delar med mig av detta minne och trots att luciadagen snart är slut, så tycker jag att det är på sin plats. Om ni undrar varför jag ser lite konstig ut så är det för att jag hade tejp i ansiktet, för att jag en månad innan hade ramlat. Det är en annan historia.