Jag är verkligen lärare nu. Jag cyklar till skolan med min hjälm på huvudet. Nej, jag kanske inte har fotriktiga sandaler och full kontroll på vad som står i min lärarkalender för läsår 2010-2011. Men jag har arbetat i två veckor. Och ja. Jag har blivit förkyld. Fröken Hostmedicin.
Jag har visat 3:or hur en symaskin fungerar. Under böljande skratt och glädjande rop rasslade det till i slöjdsalen. Jag har försökt undervisa en 6:a i bild med blandade resultat. Jag har höjt rösten och hört elevernas andetag i tystnaden. Vi har skrattat och lyssnat på musik. Gjort armband av gamla knappar och broderat trassel.
Jag tycker om mitt arbete. Jag säger att jag ska till skolan. Men jag ska till jobbet. Ja, jag är faktiskt lärare nu. Även om jag inte har en bruksanvisning trots fem år på universitetet. Är inte det konstigt så säg, hur kan en utbildning om undervisning inte ge mig alla verktyg som krävs? Alla verktyg kanske är svårt att ge, men sunt förnuft kanske inte hjälper alla gånger, särskilt inte när ett spel på mobilen är mer viktigt än att lyssna på sin lärare…
Jag har antagit utmaningen med ett leende på läpparna. Kanske att jag kommer höja rösten, men jag ska skratta och inspirera de små liven till skapande verksamhet. I morgon är en ny dag full med bild på schemat, jag är taggad till tänderna och stolt över att eleverna fatiskt vill göra high five och hälsa på mig på stan. Fast jag har hjälm.
Skrivet den 2 september 2010 i kategorin
Livet,
Slöjden |
6 Kommentarer
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
I går var Eremo och jag på ett frukostmöte med socialdemokraterna. De bjöd på frukost samtidigt som de ville berätta för företagare i Örebro om hur de vill att företagsklimatet ska vara. Vi som representerade företagarna i Örebro var tydligen en snickarfarbror och numera pensionär (som fick lämna mötet tidigare pga. en resa med PRO), en annan herre som bland annat ville arbeta med utbildning inom industrin om jag minns rätt, sen var det den ordvana frilandsjournalisten Eremo och så jag. Här är vi, Örebros framtid inom småföretagare.
Kändes lite typiskt på något vis. Två äldre herrar och två relativt unga damer med eget företag. Vad ger det för bild egentligen? Betyder det att företagarna i Örebro inte har lärt sig att gratis är gott eller att de inte ens är lite nyfikna på att lyssna på vad sossarna har att säga?
I ärlighetens namn var jag mer förtjust i frukosten än i sossarna. Men under en timmes tid bultade mitt hjärta extra mycket för utbildning och entreprenörsanda. Jag kände för ett ögonblick att jag skulle kunna bli än mer politisk engagerad än att bara berätta för denna ynka skara vad jag tycker, eller som det är nu, hålla det för mig själv. Men jag räknade till tio istället för att bli extra upprörd på lärarprogrammets utformning, de dubbla budskapen hos CSN och näringslivet samt att det ska gnäggas om torghandlarnas stånd istället för att lägga fokus på viktigare saker.
Vill Örebro kommun att småföretagare ska känna sig välkomna får de nog bjuda på mer än en guidad tur på slottet. En frukost med ett politiskt parti är en bra början, men vad ger det mig när jag, som faktiskt inte är inskriven på arbetsförmedlingen också skulle kunna behöva råd och stöd i min upptakt, för att inte tala om ett ”starta-eget-bidrag”…?
Skrivet den 2 september 2010 i kategorin
Business |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg