Tänk om…

…Örebro låg på Öland. Då skulle jag alltid bo där. Fast vad skulle jag då längta till?

3 x 30 årsfest

I helgen var jag tillbaka på Hawaii. Mitt Hawaii. Öland är förmodligen lite bättre än Hawaii. I all fall hos mig. Solen strålade mot mig. Gräset hade växt sig högt. J badade i havet och jag försökte ignorera min förkylning när jag gick där fram och tillbaka med gräsklipparen i hopp om att förvandla den vildvuxna ängen till en green. Nu spelar jag inte golf. Men jag tror green är kort gräs, innan var det  alltså ruff… eller?

Nåväl. Jag lyckades. Men jag blev inte frisk trots insupandet av havsluft, strålande sol och kroppkakor till lunch. Vi hade främst en weekend på Hawaii för att tre gossar ställde till med en hejdundrande 30års fest. Där det bjöds på hamburgaretårta och glassbuffé. Samt en herrans massa trevliga gäster som jag kunde utbyta kreativa tankar med.

Givetvis hade jag varit kreativ nog för att få ihop varsin present till herrarna. Jag hoppas att de uppskattade mitt broderi och att Gabbe inte blev allt för missnöjd, trots den ganska dåliga liknelsen. Men kortet kanske inte var det bästa. Gabbe är sköningen i mitten och tillika min bästa Ölandsvän. Hur som helst.

Ni är grymma gossar! Tack för att vi fick vara med och fira er!

Lite nervös…

… är jag allt. Det är nära nu. På fredag ska jag ha mina första lektioner i bild. Jag ska alltså få undervisa i bild också, det känns otroligt roligt och spännande. Hoppas att jag kan förmedla min glädje för ämnet till eleverna. Jag har ännu inte träffat eleverna, så min riktiga debut som Fröken Hjortsberg har jag alltså inte gjort än.

Huvudet är fullt av nya intryck. Jag funderar på hur jag ska lägga upp lektionerna, hur jag ska nå alla elever. Jag funderar så mycket att jag försökte kasta komposten i brevlådan igår. Det är mycket som snurrar runt. Men jag har ett leende på läpparna och jag har installerat mig lite i textilsalen. Idag cyklade jag t.ex. till jobbet med tre stora ramar vars storlek mätte 50×50 cm, och som hade uppspända tyger på sig. Det var inte helt lätt, men vad gör man inte för lite extra känsla på betongväggar…?

Inte nog med det så har jag sytt mig en maskot. Den heter Pricken. En vaktmästare påpekade att jag nog var lite för gammal för gosedjur, men jag menade på att även vuxna behöver trygghet i nya miljöer. Så nu har jag en kompis som ska inspirera mina elever och som ska stötta mig och få mig att skratta. Ni ser ju själva vilken goding, det går ju inte annat än att le åt det där flinet.

Way out best

Lördag. Strålande sol. Gummistövlar på. Shout out louds framför sin konsert på Flamingoscenen i dagsljuset och vi sjunger med. Smutsiga plastmattor och långa toaköer.

Det är blött i gräset och vi har vår lila poncho som filt. The radio dept. spelar för glatta livet. J och jag har vikt ut filten där det står ”regn är bäst” på. Regn just nu skulle inte vara bäst. Solen är skön. Den pulserande basen från bandet på scen vaggar oss till vila i solskenet. Vi kamperar på filten precis bredvid Linnéscenen. Här ska vi få höra fantastiska Anna von Hausswolff, snygga Marina and the diamonds och coola La Roux innan kvällen är slut.

Däremellan studsar även tonerna från en Lykke Li som tappat rösten, en Håkan Hellström som vrålar ut sin glädje över Göteborg och festivalen mot trumhinnornas väggar. De gula stövlarna känns idag som ett alldeles utmärkt val. De är i och för sig inte heller lika gula som innan, men leran smörjer in sulan så att jag nästan glider fram.

Way out west

Fredag. Iggy Pop (eller Uffe Pip om man skriver snabbt och slarvigt på sin iPhone) dansar galet på Flamingoscenen. Uppenbarligen har hans ena ben krympt eller andra ben växt en aning. För han går inte helt hundra. Men han rockar på i sin seniga kropp och tar sig ut bland publiken.

Vi dricker cider i väntan på M.I.A. Det är lerigt. Vi kan säga att de som inte har gummistövlar har Converse. Det är festival. Gratisponchos i tygkassen. Öronproppar som skaver i örat. Fulsnygga människor överallt i pappas förstora gummistövlar med nedvikt kant. Jag burkar inte vara sen med att ta på mig gummistövlarna. Men just idag valde jag mina vita skor. Eller, de var vita för ett år sen ungefär, när de var nya. Nu är de mest sköna och bra att stuffa i.

M.I.A  kommer ut på scen efter ett långt intro. Hon är där, liten och kort, med grön jacka och roliga glasögon. Musiken sköljer genom kroppen och mina smutsiga vita skor hjälper mig att dansa lite. Ett färglatt ljusspel målas upp mot himlen och längst bak på scenen dansar en gubbe som blir två och sen tre osv. på en digital tavla.

Naturligtvis spelar ett annat band på en annan scen nästan samtidigt, vilket gör att vi går dit istället. The XX radar upp låtar från sin skiva och vi har det bra. Mycket bra. Sköna låtar som lockar till allsång. Det är dagens sista konsert och vi beger oss från slottsskogen tillsammans med alla andra i leriga skor, nedvikta stövlar och tygkassar hängandes på axeln.


Finsafari

Jag var och klippte gräset hos mamma och pappa idag. De har en väldigt fint blommande trädgård. Med olika växter och djur. Jag träffade bland annat några humlor, en gul nyckelpiga, en igelkotte, ett löv som liknade ”skriet” av Edvard Munch och en massa fina blommor.

Det där livrädda lövet. Jag tycker att det visar rädslan för att bli överkörd av en gräsklippare. Som tur var så var gräsklipparen inställd på en högre nivå, så gräsklipparen skrämdes bara. Skrämdes precis så mycket så att Lövskriet nästan självdog.

Undra när jag ska börja skriva barnböcker?

Jag är en kräfta

Jag är en kräfta. Full av känslor. Med spring i benen. Köttfyllda klor. Suga, skala, äta. Jag är en kräfta.

Bobby

Jag har en kanin. Han heter Bobby. Eremo har döpt honom. Han har varit hemma och suttit på vakt hela sommaren. Så när jag skulle hälsa på honom och säga att vi är hemma nu, fick jag syn på hans soleksem. Bobby har fått pigmentförändringar. Först trodde jag att något djur hade flyttat in i hans päls, men insåg att så inte var fallet. Bobby har sonika fått utstått sommarsolen, stekandes i köksfönstret. Tur att han inte blev en platt pöl av plast. By the way, Bobby lyser i mörkret. Om man tänder honom.

Hotell Borgholm

Karin Fransson vet vad en smakupplevelse innebär. Jösses Amalia vilken måltid vi intog på Hotell Borgholm. Vi. Min mamma och pappa, min blivande man och mina öländska föräldrar, Pelle och Vailet. Det var så gott så vi visste inte var vi skulle ta vägen. Min mamma Ulla är en trogen lyssnare av Karin Fransson program på P1. Mamma har dessutom länge längtat efter att få äta av Karins meny, men det har inte blivit av förrän nu. Och vilken fullträff!

Min sommarchef och tillika årets ölänning Anna Barkevall rekommenderade den här menyn efter att hon och hennes familj ätit den nyligen. Menyn gick under namnet Karins smaker och var en meny med 7 sagolika rätter. Som dessutom kompletterades med 3 instickare för att ”rensa” gommen. Vi intog alltså 10 rätter. Det var så gott så det går inte att beskriva. Vi hade en fantastisk duktig servitris och kvällen var mer än lyckad. Till råga på allt fick vi möjligheten att hälsa lite glatt på Karin, hon skrev även en hälsning till mamma i en av hennes kokböcker som vi köpte.

Den här middagen är en middag som vi kommer försöka beskriva många gånger. Jag tror inte att jag någonsin kommer äta något godare. Så har ni vägarna förbi och vill uppleva något alldeles extra i smakväg rekommenderar jag starkt Hotell Borgholms utsökta meny.

För vad sägs om dill- och gurkgranité med rörd kräm på Hagelstads färskost och Kalixlöjrom. Serveras med dillfrökryddat surdegskrisp. Eller vit chokladröra med passionsfrukt, rostade nötter, chokladcrisp och jordgubbssorbet. Jag säger bara mumsfillibabba!

Grönfinken

En dag när vi arbetade som vanligt i repan kom det in två damer med en skokartong. Jag hade en annan gäst just då, men blev ändå väldigt nyfiken och använde min lyhördhet för att få svar på vad det handlade om. Damerna hade hittat en fågel, som var så tam och fin. Den åt ur handen och var minsann ingen vanlig fågel. Det måste vara en undulat eller kanariefågel.

När jag var klar med min gäst och min kollega artigt hade skrivit ”undulat eller likande fågel” på upphittat-listan i datorn, tog jag över. Då min pappa är lite av en hobbyornitolog, så vet jag lite om fåglar. Jag öppnade skokartongen och gjorde en snabb bedömning. Det där är ju en grönfink. Ja, den har sån näbb för att den äter frön. Sen googlade vi det och insåg att jag hade rätt. Vi konstaterade att grönfinken förmodligen var i chock och kanske lite skadad. Men tyckte ändå att den skulle ha sin stilla gång i naturen.

Därför gick jag och min kollega ut med kartongen, öppnade locket och lät grönfinken flyga iväg. Men då. Precis innan den skulle sätta sig på grenen så missar den. Kanske hade hans fötter somnat. Hur som helst så var det ingen undulat eller liknande exotisk burfågel. Det var en grönfink. Dom lever i den svenska naturen. Och på Böda Sand. Den kanske var tam, den kanske hade blivit en campares bästa vän som damerna tog ifrån dem i en skokartong för att de trodde att det var en kanariefågel när det bara var en Böda Sands fink.

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier