Utvecklande

Mitt utvecklingsarbete redovisade jag för ganska länge sen nu, men ni har inte sett det slutgiltiga resultatet. Så därför ger jag er det nu. Som tur var räckte mitt konstnärliga utvecklingsarbete bra nog för att bli godkänd, vilket redan är förstått då jag har fått min examen. Fast som sagt fått och fått. Jag har minsann kämpat för den i 11 terminer och återigen, pedagogiska institutionen är inga som håller på med diplom och tal och klänningar och kostymer. Nej, jag ska ansöka om min examen nu när jag har fått alla mina betyg. Så är det.

Mitt arbete hur som helst. Jag skrev ett arbete och illustrerade resultatet med tre tavlor. Varje tavla är 50×150 cm. Där tekniken var varierande. Jag använde mig av sigill, smältlim, akryl, fotografi som förstorats på duk och som blev bakgrunden, akryl och tusch. Min tanke var att jag ville visa urbaniseringen utifrån min synvinkel. Från småstad till storstad. Min teori är att de som bor på landsbygden ofta vill flytta till en större stad, vissa mellanlandar i småstäder medan andra flyttar till storstäderna direkt. Kanske vill de flytta tillbaka till landet när de har en familj och barn…eller så blir det kvar med en dröm om livet på landet…

Jag har döpt tavlorna enligt följande; Klara, Färdiga, Gå!

”Klara” består av det unga paret som längtar efter mer spänning. Paret har gjort sitt i byn och är därmed ”Klara”. Det unga paret väntar vid busshållsplatsen där buss nummer 361 ska ta dem till småstaden.

På nästa bild som jag har döpt till ”Färdiga” har paret blivit lite äldre. De har tagit sig till småstaden. I småstaden finns en liten pizzeria som lyser upp tillvaron. Här kan de fortfarande se stjärnorna, men de finner inte tillräckligt med utbud för att känna sig tillfreds. Det finns några fler invånare än på glesbygden men inte tillräckligt med puls. De känner att de ganska snabbt blir ”Färdiga” med den tillvaron och tar nästa buss till storstan.

På den tredje och sista bilden har paret blivet ytterligare äldre, de har fått barn och känt på storstadspulsen. De fantiserar om lugnet på landsbygden och försöker räkna stjärnor på himlen. Deermountain design har flyttat in i staden och söker nya utmaningar. Här är bakgrundsbilden full av ljuskällor som bildar ett mönster av rörelse. Storstaden lyser upp himlen och det är svårt att se naturen. Det finns fler personer på bilden som i det här fallet symboliserar en större stad. Fler byggnader, en fräsig sportbil och få stjärnor som går att skåda. Kanske vill familjen ”Gå” tillbaka till ruta ett, och väntar därför på bussen som kan ta dem till landsbygden.

 

Byxelkrok

Jag har det helt underbart här på Öland. Så jag vill bara önska er en härlig midsommar med några tjusiga kort, kanske ni förstår då varför mitt andra hem är just på Öland. Det blir mycket solnedgångar och fina himlar. För resten av dagarna arbetar jag med olika projekt och tar del av solen och vindarnas ö.

Jag har som sagt varit övertygad länge om Ölands skönhet och blir det bara mer och mer, men bo här på vinterhalvåret vet jag inte…Och om ni undrar var den sköna bönan är så ligger den i Byxelkroks hamn.

 

The bilbana

Nu är bilbanan äntligen klar och vi har invigt den med ett race. Dessvärre fick jag en liten bil och inte en motorcykel som mina motståndare, vilket resulterade i att jag fick ha halva min underkropp i bilen och resten utanför. Men det var en snabb bil. Å det gick hur bra som helst.Jag vet dock inte vem som vann för bilarna stannade efter en stund plus att Anna och jag inte höll oss till banan på upploppet så att säga…

Jag är mycket nöjd, det är även innehavarna av bilbanan. Känns riktigt bra. Så nu är det bara för kidsen att köra runt, runt, runt hela sommaren.

 

Rolle

Det är mycket Öland nu. Öland är mitt andra hem. Särskilt på sommaren. Och det är mycket Böda Sand. Just nu är jag på campingen för att jag håller på och målar en bilbana på 143 kvadratmeter. Det är stort. Större än hemmet i Örebro. Fast vi har i och för sig inte sex små bilar som ska köra runt, runt, runt där dagarna i enda med barn som passagerare. Fast det är ju förstås barnen som kör runt i bilarna, men lite osäker kan man ju bli ibland. Det visar sig väl sen om kidsen följer banan som jag målar eller om bilarna tar en annan väg.

Bilbanan är en stor betongplatta. Innan jag åkte köpte jag med mig färg hemifrån och försäkrade mig om att färgen skulle räcka. Men tro mig, det gjorde den icke. Erika och jag målade på bra tillsammans i söndags. Till färgen tog slut. Typiskt! Erika åkte hem i går, då skjutsade jag henne till Kalmar där hon skulle ta tåget på morgonen. Sen pratade jag med min lover som föreslog att jag skulle köpa färg i Kalmar, men jag ville gärna gynna Färgladan på Öland. Så jag åkte dit. Men där fanns ingen färg. Förän idag. Så gårdagen blev en ledig dag i solen. Det gjorde mig inte så mycket, men det hade ju varit skönt om jag hade använt gårdagens alla soltimmar till mitt rollande. Idag har jag hur som helst rollat så mycket att jag har fått valkar i händerna. Bra jobbat. Det blir fint men betongplattan suger färg som en svamp. Värre än en svamp. Men i morgon ska bilbanan målas klar så att kidsen kan köra runt, runt, runt…

 

Bödde målar

Nu är målarboken skickad till tryckeriet. Det känns otroligt spännande. Vecka 27 ska den börja säljas på campingen, Böda Sand alltså. I restaurangen som jag målade i förra helgen finns redan smakprov på mina bilder i barnhörnan. Det fylls i med blandade resultat. Men bara känslan av att det är jag som har gjort bilderna är grym.

 

Kalas

Min kärlek fyllde 30 alldeles nyss. Vi firade ju ordentligt på vår fest men på hans riktiga födelsedag bjöd vi släkten på smörgåstårta och jag hade fixat en marängtårta. Två av mina mostrar kom, det var roligt. Jag träffar inte mina mostrar särskilt ofta men nu fick det vara med på kalas. Vi hade riktigt roligt. De pratar älvdalska. Bara det gör ju det mesta roligare. Jag kan tyvärr inte älvdalska, men jag förstår ganska bra. Tror att det är någon blandning av isländska, norska och svenska. Tänkt om det är älvornas språk oxå?

Hur som helst så var det ett trevligt kalas. Igår så firade vi lite igen, bara Jocke och jag. Då fixade jag en plocktallrik med inspiration från Victoras blogg. Victoria är ihop med Jockes kusin, och Victoria är en hejare på att laga all sorters mat och dessutom dokumentera det snyggt så att man blir extra sugen. Så nu gjorde jag på mitt sätt till min love. Det var riktigt gott!

Jocke fick så klart presenter av mig oxå. Den bästa presenten, som jag tycker var en sytavla. Här är den nästan helt klar. Kolla!

 

Fröken Hjortsberg

Japp. Nu är jag fröken på riktigt. Textilfröken. För i höst ska jag börja arbeta på en skola i Örebro. Det känns otroligt spännande. Jag är förväntansfull och ivrig för att bland annat få möjlighet att förändra utseendet på slöjdpåsarna. Få eleverna inspirerande till kreativt skapande och försöka göra revolution inom ämnet. För rätta mig om jag har fel, kan du se någon skillnad på din och exempelvis din mammas slöjdpåse? Jag tror inte det. Min mamma hade slöjd på 50-talet, jag hade slöjd i skolan som elev på 90-talet, nu när jag ska vara lärare i ämnet, ska jag banne mig se till att slöjdpåsarna får ett nytt utseende. För min mammas och min slöjdpåse är nästintill likadana. Vad har hänt, eller rättare sagt, varför har det inte hänt nåt? Jag ska ändra på det och ladda ordentligt på mitt ”sommarlov” inför rollen som Fröken Hjortsberg. Så det så.

 

Timbuktu

Jag har en Jenny. Den bästa Jennyn. Hon har en snubbe. Han tycker väldigt mycket om Timbuktu och eftersom jag tycker om Jenny så ville jag gärna hjälpa henne med en examenspresent till hennes snubbe. Så jag har sytt ett grymt fint porträtt på Timbuktu. Bilden är från skivomslaget på ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”. Och han har fått vingar. Kanske skulle vingarna vara mest effekt om jag inte hade ramat in bilden, men nu är den inramad. Och Timbuktu bor numera hos en överlycklig nyutexaminerad byggingenjör. Eller han blev överlycklig av Timbuktu i textilkonstform i alla fall, annars vet jag inta hans känslostatus förstås.

 

Komboparty

I lördags hade vi vår kombofest, inflytt/examen/30 års fest. Vi har varit sambo i ett halvår, jag har äntligen blivit klar med min utbildning och min kärlek fyller 30. Inför festen hade vi gjort tokfina inbjudningskort med SVTs testbild. Observera då att jag har ändrat färgordningen på rutorna i mitten. När jag och min bror var små så berättade jag alltid för honom i vilken ordning färgerna skulle vara i egentligen, enligt mig låg de nämligen i fel ordning. För om jag får bestämma ska färgerna ligga lite som i en färgcirkel.

Hur som helst så var våra gäster en härlig skara av olika personligheter. Och en hund. J och jag hade gjort snittar, bakat mindre lyckade muffins och fixat välkomstdrink i form av mousserande rosé. Jag brukar vara en fena på att dokumentera kalas. Men inte i lördags. Då hade jag fullt upp med att dansa galet till Robyns ”Daning on my own”, smygshotta med gästerna i köket, koka korv, glutta på presenterna och försöka få våra gäster att trivas.

YouTube Preview Image

Jag tror att vi lyckades. Förutom att några sköna damer lämnade festen för att dansa på krogen istället för på vårat kontor, så är jag mycket nöjd. Eller nja. Vi fick en champagneflaska av bästa Camilla. En flaska som jag knappt hann ställa in i kylskåpet för än den blev uppkorkad. Dock var jag inte med vid champagneintaget utan upptäckte det morgonen efter då flaskan stod tom på köksbordet tillsammans med en sparmus som spräckt skallen och en herrans massa andra flaskor. Det fina kortet som satt runt flaskan, det låg i hallen. Jaha, hoppas champagnen var god då, vem det nu var som drack upp den. Lite otacksamt tycker jag allt.

Men inga sura miner. Vi hade en vakt. VaktAnn. Hon hade sin vaktgris och stod och skrämde gästerna i trappuppgången. Tror jag var bra. Summan av kardemumman är i alla fall att jag är glad att så många av mina fina vänner kunde komma, att jag fick träffa nya vänner, att presenterna var grymma, vädret på vår sida och att det blev en hejdundrande fest. Sen att jag inte var det minsta bakis och kunde njuta av solen i söndags gjorde liksom helgen aningens bättre.

 

Sista dagen

Igår när jag kom till skolan som student för sista gången skulle jag titta till Ann i utställningen. Men vad hade hänt? Hon stod inte på sin plats. Tur att jag hade kollat med mitt försäkringsbolag att hon var försäkrad. Men så flyttade jag bara blicken lite. Då får jag syn på Ann. Hon har gått (eller svävat fram på sin glasplatta) till andra sidan utställningshallen, för där mina vänner, visas en film som min klasskompis Lova har gjort, en film om hästkillar. Tydligen var det något med musiken och just hästkillarna som lockade Ann. Men ändå. Hon får ju hålla sig till sin plats. Men idag har hon kommit hem, för i morgon ska hon jobba som vakt på vår fest.

Dessutom satte jag fällorna på sin plats och städade ur mitt hörn ordentligt. Jag gynnade även Lova och en annan klasskompis Veronica med att köpa två av deras fina alster. Lova har gjort grymma keramikskulpturer och Veronica hade gjort en väldigt fin tavla med en räv på. Jag ska visa er mina konstnärliga investeringar lite senare.

Nu är det bara mitt examensbevis som saknas, men om jag fyller i en blankett på internet och skickar in så kan jag nog få det på posten snart, utan tjusig diplomöverlämning och fanfar. Men som sagt. I morgon är det klackarna i taket. Och i höst arbetar jag förhoppningsvis som lärare. Yes asså!

 
1 av 212