Curly Sue Sweden

Jag har ju glömt och berätta var Ann bodde innan. Vi vet ju att hon bodde i Tyskland men där bodde hon i ett slott som heter ”Curly Sue Sweden” tillsammans med en massa andra hetingar. Å kanske är det så att du vill ha en egen skyltdocka, å då kan jag verkligen rekommendera att adoptera en från det här fina stället, www.curlysue.se

Du kanske har en butik eller bara är lika tokig som jag och vill ha en docka som inredningsdetalj. Nåväl.

Curly Sue is the place.

TokAnn.

Här kommer några av de bilder som Ann och jag tog i tisdags. Är hon inte snygg så säg?

Ann blev lite förtjust i Björn och hon bad på sina skrubbade knän att jag skulle tatuera in namnet…så var det.

RädslAnn.

Idag hade vi redovisning av våra samtidsprojekt. För att förstärka mitt syfte var jag elegant klädd i pennkjol, svarta strumpbyxor med små vita prickar, svart linne med lite lurig urringning och svart kavaj, stövletter, nyklippt lugg och rakt utsläppt hår. Jag hade även ritat en tatuering på min underarm för att förtydliga kontrasten mellan min eleganta klädsel och fördomarna som finns om tatueringarna. Trots att tatueringskonsten har blivit allt mer accepterad i vårt samhälle så det fortfarande personer som anser att det är något som bara hör till kriminella och sjömän. Då spelar det ingen roll hur elegant du är, om till exempel en arbetsgivare anser att en synlig tatuering inte är ok. Jag ville skapa diskussion med min redovisning och förtydliga det med min klädsel. Det tycker jag att jag lyckades med.

Mitt projekt var som sagt Ann. Jag var lite orolig för hur hon skulle uppföra sig bland nya människor men det gick alldeles utmärkt. Hon tog av sig kläderna och körde en nakenchock. Inga konstigheter. Jag var nog mer nervös än Ann. För jag kände att jag hade tappat kontrollen lite och visste inte riktigt hur jag skulle kunna följa den röda tråden.

I förrgår följde Ann med mig till skolan för första gången. Vi tog bilen. Hon satt i framsätet med solbrillor och vi lyssnade på P3. Jag spelade in en film, för jag tänkte att ni ville se, men då måste man antingen vända på skärmen eller lägga huvudet på sned, så jag väntar med det. Det som förvånade mig mest var att Ann inte hade fått något handikapptillstånd, det var verkligen något som till synes borde varit ett av hennes självklara handlingar, men icke. Så jag fick bära in benen och armarna och sedan parkera längre bort och ta Anns överkropp under armen och gå mot fotostudion.

Förutom dagens modell Ann, hade jag plockat ut olika klädesplagg som jag ville att Ann skulle prova och bli fotade i. Det här med att klä på Ann är sannerligen ett kapitel för sig. Jag förstår att Stål har utbildning i det. Men med några skrubbsår på Anns knän så tycker jag att vi fixade det bra. Ann och jag. Syftet med fotograferingen var att jag ville visa att det är lätt att bli bedömd beroende på hur man ser ut, lika lätt att medvetet gå in i olika roller. Under dagens gång fick Ann även nya tatueringar på ena armen. Ni ska få ett smakprov på bilderna inom en snar framtid.

Jo jag glömde, Ann träffade även en ny kompis Sven. Sven är otäckt smal, man ser rätt igenom honom och det enda som växer på den karl’n är det långa stripiga håret, men han har fina tänder.

Eva blandar och ger

Nu tänkte jag inviga en ny kategori på min blogg ”Eva blandar och ger”. Först tänkte jag att jag skulle hålla det mindre konstnärliga utanför min blogg, men eftersom min livsstil är lite för offensiv och färgglad, speglar det mer eller mindre allt jag gör. Så därför är det jag som blandar och ger.

Med tanke på att jag varit vaken och uppe sen kvart över tre så har jag ju både hunnit tatuera Ann och funderat…Så idag ska jag ge er några tjusiga bilder sen lördagens 80-tals party. Dock slog det mig att trots att det numera är 2010 så är modet minsann inte så långt ifrån hur det var på 80-talet. Visserligen var herrarna i sällskapet mer annorlunda klädda än vanligt, men jag skulle kunna se ut som följande nästan jämt…krusat hår is the shit. Håll till godo mina vänner!

HjortAnn.

Ann verkar inte  överförtjust i sina indiantatueringar som härstammar från nord och Sydamerika, de är tydligen sämre gjorda än henna…Men tatueraren ger sig icke. När ingen ser kliar sig Ann på rumpan och färgen flagnar av. Illa. Riktigt illa. Trots detta faktum har jag fortsatt med mina tatueringar. Ändrat teknik och gjort dubbelt arbete.

Inspirationen har jag fått från böcker. Jag tycker att historien om tatueringar är otroligt intressant. I den blåa och röda boken får man dessutom med skivor så att man kan lägga in bilderna på sin dator, grymt.

Idag heter hon HjortAnn. Som jag ibland. Fast jag har ingen hjort strax under bikinilinjen…

Indianrumpa

Här är Anns rumpa. Hon blev tatuerad så för länge sedan. För väldigt länge sen.

I hennes förra liv var hon nämligen en indian. Jag behövde bara skrubba lite på ytan.

Tatueringar

Jag håller som bekant på att skapa en relation mellan Ann och mig. TyskAnn alltså. Det går bra. Hon känner sig som hemma nu, trots att hon mest hänger i hallen med pälsmössa och bikini, så hälsar hon att hon trivs i Sverige, i Örebro. I morgon har hon sin första tid hos tatueraren. Det är tuschpennan och jag som är ”tatueraren”.

Hittills har jag gjort research i form av att jag har handlat böcker om tatueringar på bokrean. Läst dessa och förundrats över de traditioner som finns. I vissa stammar stod de som var mest tatuerade högst i rang. De trodde även att tatueringarna skulle lysa i mörkret när de skulle vara på väg in i efter livets andevärld. På andra ställen som i till exempel Japan var tatueringar ett straff för många brott, det sågs som ett av de värsta straffen då de blev märkta för livet och fick uthärda en olidlig smärta. I Thailand finns det vissa munkar som är väldigt tatuerade och tatueringsmästare där har en särskild ritual när de utför sina tatueringar, vilket är en religiös akt.

Jag tycker att det är väldigt intressant särsklit med tanke på att många har den åsikten att tatueringar bara hör till kriminella och sjömän. Vilket historiskt sett inte alls är fallet. I vissa fall ja, men i många andra fall har tatueringarna en religiös betydelse.

Nu är frågan vilken tatuering Ann önskar sig. Om jag får välja tror jag bestämt att det blir någon koppling till de tidiga tatueringarna från Borneo eller Thailand. Kankse blir det en tordyvel…?

Jag funderar även på om Ann är en utbytesstudent och då tror jag bestämt att hon vill se lite mer av Örebro än bara vår hall, men vad gör en utbytesstudent egentligen?